Idag var det 7 månader sen som min Mysan fördes upp till himmelen. Har gråtit idag. Det gör ont i mitt hjärta, om ni förstår vad jag menar. Som att någonting saknas, saknas så något enormt mycket. Det är så svårt att få någon annan att förstå om den inte varit med om något liknande. Om jag ska beskriva hur det känns så gör det ont i hjärtat och så är det som att magen spänner sig när jag ska andas ut . Hon betydde liksom så mycket för mig, och hon gör det än. Min ängel. Hon var så himla glad jämt, och gosade på allting. Till och med mot soffan. Hon hade ett så stort hjärta, undrar hur hon hade varit som människa.. Hon skulle förmodligen vara den snällaste jag känt, och jag känner många snälla människor. Nej nu vätskades ögonen igen. Jag ville aldrig se henne för sista gången. Jag ville aldrig säga farväl. Men jag tvingade mig själv att göra det för att få ett så bra avslut som möjligt, både för henne och för mig. Min mamma åkte med henne till veterinären. Hon höll henne i famnen, och såg hennes ögon slutas några sekunder efter den dödliga sprutan. Mamma hade tagit med hennes filt som jag en gång hade köpt till henne, för att hon på något sätt skulle ha oss kvar omkring sig.

Något som har fått mig att må bättre av är att tänka på är att hon finns hos mig, även om jag inte kan se henne. Och att hon alltid kommer göra det, eftersom att jag bad henne att aldrig lämna mig innan hon for iväg.

Jag kommer alltid älska dig Mysan, Your soul is with me.

 

Jag ser hemsk ut på bilderna, men jag älskar henne för mycket för att bry mig.

Och ja min smnikning ser inte bra ut på sista bilden, fattar inte att jag gick ut så.